torsdag 29 oktober 2015

Landsbygdsporträtt - Fotografen Josefine Laul


Foto: Josefine Laul

I mina inlägg som jag benämner "Landsbygdsporträtt" har jag som avsikt att lyfta fram inspirerande människor som på ett eller annat vis bor eller verkar på landsbygden.  Människor som inte är rädda för att göra saker på annat vis, att inte följa strömmen.

Detta är Josefine. Foto: Josefine Laul
 
Först ut är egenföretagen och fotografen Josefine Laul.  21 år gammal bestämde hon sig, efter några års resande, att flytta från Göteborg där hon växt upp, till en liten by med 200 invånare i Västerbottens inland vid namn Blattnicksele. Jag ser henne som förebild när det kommer till att inspirera andra att inte följa normen.

Foto: Josefine Laul
 
Från Göteborg till Blattnicksele
Josefine är idag 26 år gammal och lever sedan 5 år tillbaka i den lilla byn i Västerbottens inland. Resan till Blattnicksele är dock inte spikrak. Efter gymnasiet längtade Josefine bort. Hon lämnade Göteborg för New York och Fifth Avenue för att arbeta som au pair och efter det styrde hon kosan mot Paris och studier i franska. Efter ett halvår i Frankrike flyttade Josefine tillbaka till Göteborg och började läsa litteraturvetenskap.

Sommaren kom och Josefine reste med sin mamma och syster till byn Blattnicksele som ligger i Sorsele kommun i Västerbottens inland. Till detta hör att Josefines mamma är född i Sorsele så hon har spenderat många somrar där som barn. Däremot hade det nu gått några år sedan hon sist var där, under tonåren fanns det så mycket annat som lockade än en by i Norrland. Men denna resa blev annorlunda.
- Det var kärlek vid ”första” ögonkastet - mellan mig och byn alltså. Det kändes som att komma till en helt annan värld. Jag hade aldrig varit intresserad av natur eller landsbygd innan, snarare tvärtom, men nu blev jag helt förälskad.

Efter två underbara veckor i Blattnicksele kändes det rent ut sagt deprimerande att vara tillbaka i Göteborg igen och bara några veckor senare var planen att flytta till Stockholm för fortsatta studier i litteraturvetenskap. Det blev dock bara en vecka i huvudstaden, sen flyttade hon upp till Blattnicksele och in i en röd liten stuga med vita knutar där hon pluggade Filosofi på distans. Efter sex månader tog kursen slut och tanken var att flytta vidare igen, men då hade hon träffat Elias.
- Jag flyttade in hos honom, det var tänkt att bara vara tills vidare, men nu har det gått fem år och jag bor fortfarande kvar.


Foto: Josefine Laul
 
Drömde om att bli fotograf
När Josefine skaffade sig sin första kamera i början av 2011 förstod hon äntligen vad hon ville göra med sitt liv.
- Då föll liksom allt på plats, det var ju det här jag skulle göra, det här jag väntat på hela mitt liv i princip. Jag fotade allt och jag fotade hela tiden, jag lånade böcker på biblioteket och googlade på internet för att lära mig hur en kamera fungerar och blev snabbt ganska duktig på det. Fotandet var dock bara en hobby och för att livnära sig jobbade Josefine med lite olika saker, men trivdes ingenstans. Drömmen om att arbeta som fotograf växte men hon visste inte hur hon skulle få den att bli verklighet.
- Jag började må ganska dåligt och trivdes inte längre i Blattnicksele, det kändes som att livet stod stilla för mig, att jag gick miste om alla möjligheter och allt det roliga.

Till slut bestämde hon sig för att flytta till Stockholm, fick praktik hos en fotograf i några månader och sedan jobb som fotoassistent på en studio. Efter ett år i Stockholm startade hon sitt eget företag och rivstartade med ett välbetalt jobb för ett stort företag.


Foto: Josefine Laul
 
Vid ett vägskäl
Ett och ett halvt år senare står Josefine vid ett vägskäl. Skulle hon stanna i storstaden eller flytta tillbaka till Blattnicksele. Hon ville verkligen lyckas som fotograf och drömde om att kunna arbeta som det samtidigt som hon hade sin bas i Blattnicksele, men det kändes svårt och avlägset att kunna klara sig som fotograf på en så liten ort.
- Jag längtade verkligen upp. Samtidigt var jag rädd, rädd för att inte lyckas som fotograf och rädd för att inte trivas. Men jag hade även Elias och efter 1,5 år av distansförhållande var det dags att bestämma sig för något. Valet föll på Elias och Blattnicksele och det är det bästa hon någonsin gjort.
- Det kändes som att komma hem igen och jag har aldrig ångrat det beslutet.


Foto: Josefine Laul
 
Viktigare att njuta än att tjäna massa pengar
Josefine satte igång att jobba även om det var snålt med uppdrag i början.
- Jag vägrar nämligen göra något annat, det finns liksom inget alternativ. Jag är fotograf, det är vad jag gör, vill göra och ska göra. Så är det bara. Och det går framåt. Jag är inte rik - än, men uppdragen ökar och för tillfället har jag fullt upp.

Josefine poängterar att det inte är helt lätt att driva ett företag, det är så mycket annat, själva fotandet är en väldigt liten del, men det är så kul och hon känner sig väldigt lycklig.
- Så länge jag får ha detta som sysselsättning är jag nöjd, pengar spelar ingen roll, så länge jag har så jag klarar mig. Det är viktigare för mig att njuta av det jag gör varje dag än att tjäna massa pengar, det är värt allt för mig faktiskt.

Jag frågade Josefine om hon kunde berätta om hur det fungerar att vara fotograf kopplat till sin bostadsort, både för- och nackdelar.

- Fördelen med att bo här är att det är billigt att leva, det har gjort det möjligt att klara sig på en liten inkomst, det finns inte heller lika mycket konkurrens som i en storstad.

- Nackdelen är att det är svårt att hitta kunder, eller, det var det i början men det blir lättare. Folk tror kanske att det inte finns behov av en fotograf men jag skapar ett behov hos dem.


Foto: Josefine Laul
 
Jag frågade även om hon hade några värdefulla tips hon vill ge till andra som drömmer om att flytta ut på landet men inte vågar ta steget. Så här svarade hon.

Jag var en klassisk storstadsbo innan jag flyttade hit, jag var totalt ointresserad av allt som hade med natur att göra, men det har förändrats. Kanske är det ålder eller så har jag plockat fram en del av mig själv som inte fått luft tidigare. Nu älskar jag att spendera tid i skog och natur, och landskapsfotografi är bland det bästa jag vet.

Att flytta till landsbygden är inte så skrämmande som man tror, det är liksom inte avgörande för resten av ens liv. Man får kompisar överallt, sådana saker löser sig alltid. Jag tycker också att människor är vänligare och mer välkomnande här, de är intresserade av den som är ny. Man är inte lika anonym som i en stor stad.


Foto: Josefine Laul
 
Man är inte heller tvungen att bo på en plats resten av sitt liv, det går alltid att flytta hem igen om det inte funkar. När jag ville göra något annat flyttade jag till Stockholm. Sen flyttade jag tillbaka till Blattnicksele igen, det är faktiskt inte svårare än så. Det är bara att köra. Om man exempelvis får ett jobberbjudande på en mindre ort tycker jag man bara ska våga! Ingen tvingar dig att stanna på en plats för alltid men man får otroligt mycket erfarenhet av att testa på att bo på andra platser i världen.
 
Folk är dessutom så himla hjälpsamma på landsbygden, man kanske tror att det blir svårt att klara sig alldeles själv men jag upplever en stark ge och ta-atmosfär här. Folk hjälper gärna till när det behövs och så får man försöka betala igen genom att hjälpa dem när de behöver något. Jag som växt upp i en stad har aldrig upplevt det tidigare men det är faktiskt en av de finare sakerna med att bo här, att man är en del av en gemenskap.
 
Sen så är friheten helt klart en av de bästa grejerna. Frihet i form av orörd natur och vildmark som är så vacker att inga materiella ting kommer i närheten. Frihet att göra vad jag vill när jag vill och frihet från de krav som livet i en storstad kan innebära. Här ute är jag mig själv.
 

Foto: Josefine Laul


För att läsa mer om Josefine, titta på hennes bilder eller kontakta henne:
 
Blogg: www.inlandsfotografen.com
Mail: josefine@josefinelaul.com
Instagram: @josefinelaul
 
 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar