Sånt som gör mig ledsen

Jag har följt mjölkbonden Paulina från Nordingrå via hennes blogg en tid. Hon skildrar sin och hennes mans vardag om hur det är att vara mjölkbonde i dagens Sverige. I blogginläggen har man tydligt kunna utläsa att det aldrig är någon dans på rosor att vara bonde, vilket i sig inte är någon nyhet.  Men även om det innebär hårt arbete, långa dagar och ansvar som sträcker sig 365 dagar om året så märks det så tydligt att detta är något de verkligen brinner för. Det är inte bara ett yrke, det är en passion och en livsstil. Men att brinna för att vara mjölkbonde är både på gott och ont, framförallt ont. Tyvärr.

Under en längre tid har man märkt att det har varit tufft för dem och igår läste jag på hennes instagram att den senaste veckan varit en av den värsta i hennes liv. Idag kunde jag läsa att att de nu tagit beslutet om att lägga ned mjölkproduktionen. De jobbar ihjäl sig men de får det ändå inte att gå runt.

Sånt här gör mig så ledsen. Det är rent ut sagt tragiskt. Hur duktiga och drivande bönderna än är får de inte ekvationen att gå ihop. Och inte kan de själv göra så mycket åt sin situation. Det handlar om så mycket annat, bland annat vad vi andra gör för val.

Något måste hända och det är nu. Det här är på riktigt. Varje dag ekar nya lagårdar tomma.

Mjölkbonden Elin Svärds 40-sekundersfilm säger det ni behöver veta. För något, det kan vi alla faktiskt göra.