måndag 21 mars 2016

Att kunna välja var man vill bo


Illustratör: Karin Casimir Lindholm, www.harifran.nu/illustrationer/

Det är staden, staden och åter staden. Till varje pris ska staden utvecklas och expandera. Staden ska myllra av liv och vara attraktiv, ja man kan nog säga att staden står som symbol för hela bygden. En kommun eller region förknippas med staden och allt runt i kring är bara ett osynligt vakuum. Landsbygden är tydligen passé. Den är till för förlorarna, de som inte har några ambitioner och inte någon framtid. Det finns tydligen ingen anledning att satsa ett öre på utveckling i någoting utanför själva stadskärnan. Det är förlorade pengar att överhuvudtaget tänka tanken. Så fort man pratar om att en satsning, av både det stora och lilla slaget, ska göras på landsbygden ses det som ett bidrag. Vi som bor här ska vara så glada och tacksamma att de snälla politikerna ger oss en krona eller två. En motsvarande satsning i staden är däremot en självklarhet. 

Tänker vi alla efter känner vi igen det här, det är en del av normen. Storstadsnormen. 

Jag har ett väldigt aktuellt exempel i min kommun. Två boenden för äldre (inom vård och omsorg) ska läggas ned i två orter som ligger några mil utanför staden, vilket innebär landsbygd i min kommun. I sig är det inte märkligt att man måste se över situationen då lokalerna både är gamla och inte helt anpassade för den verksamhet som bedrivs idag. Men den första, naturliga tanken vore väl att antingen renovera eller bygga nytt på samma ort. Äldre personer som behöver vård och omsorg finns ju även utanför staden. Sen har vi det här med arbetstillfällen såklart. Men då har vi den här normen jag just skrivit om. Normen som säger att det är ingen vits att lägga en krona på landsbygden utan att satsningen såklart ska görs i stan. Första beskedet var därför att nedläggning sker utan någon ny satsning. Det komiska i det hela är att man just tagit första spadtaget för ett nytt vård-och omsorgsboende i stan... Sorligt, men det visar bara på hur verkligen är, hur normen är. 

Ska nedläggningar av alla de slag behöva vara en vardag för landsbygdsbor? Det här betyder indirekt att man tvingar människor att söka sig till staden. Ja, man kan nog säga att alla satsningar i staden och alla icke satsningar på landsbygden blir till en ond spiral. Det säger sig självt. Utanför stadskärnan finns snart varken arbete, affär, skola osv inom räckhåll vilket tvingar människor att flytta. 

Förstå mig rätt nu, det handlar inte om att jag anser att det lilla samhället ska förvandlas till en stad, det handlar däremot om att det lilla samhället inte ska dö ut. Det handlar om att vi ska kunna välja var vi vill bo.



1 kommentar:

  1. Håller med dig till 100%. Allt tycks läggas ned ute på landsbygderna, medan nysatsningar görs i städerna. Tråkigt nog blir det som du skriver, man kan snart inte bestämma vart man själv vill bo. Jag tycker det redan påverkar mig åtminstone. Jag är född och uppvuxen på landsbygden, vi hade en liten affär med de viktigaste livsmedlen i den intilliggande byn och en lite större affär ytterligare några kilometer bort, vilken hade ett större utbud. Det fanns även en klädaffär i den intilliggande byn, som drevs av en eldsjäl.
    Nu är både Livsmedelsbutiken och klädaffären sedan länge nedlagda.
    Det som gör att jag påverkas av att det inte satsas på landsbygden är bland annat att det bara gick två bussar förbi mitt barndomshem till de större samhällena, en på morgonen och en på eftermiddagen. Då blir man beroende av att äga bil för att kunna ta sig runt. Jag hade inte pengar till något körkort i tonåren och blev därför tvungen att flytta till en stad för att överhuvudtaget kunna sköta ett jobb.
    Numera är jag fast i städerna på grund av att det är där jobben finns, men jag vill bo på landet, nära naturen. Jag kan skriva sida efter sida angående de problem jag upplever med de, i mina ögon, felsatsningar som utförs i samhället. Men summa summarum, jag upplever mig låst till att bo och jobba i en stad på grund av detta sätt att portionera ut pengar.

    SvaraRadera